ANNONS

Författarna Camilla Läckberg och Sjöstadsbon Henrik Fexeus är duon bakom en ny, unik deckartrilogi. Seriens huvudpersoner är mentalisten Vincent och polisen Mina, och berättelserna utspelar sig i det nutida Stockholm. I ’Box’, trilogins första del som utkommer nu i höst, introduceras läsarna för polisen Mina Dabiri och mentalisten Vincent Walder. Tillsammans arbetar de för att lösa en rad mord som liknar magiska illusioner. Vincent och Mina har båda ett udda sätt att se på världen, vilket påverkar både deras liv och hur de tar sig an fallet.

Jag och Henrik är gamla vänner och har pratat i flera år om att göra något ihop. Detta är första gången jag skriver bok
tillsammans med någon. Vi utmanar och utvecklar varandras författarskap, säger Camilla.

– Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att ta reda på hur man kan styra det mänskliga psyket. Att nu få göra det i bokform tillsammans med Camilla, den kanske främsta i världen på att skriva fängslande berättelser, är en dröm som blivit sann. Jag nyper mig själv ibland fortfarande när ingen ser, fortsätter Henrik.

Camilla, du är ju van vid skönlitterärt skrivande, men det är inte samma för dig, Henrik?
– Nej, det stämmer. Vi satt och pratade om böcker och skrivande sommaren 2019, och då berättade jag för Camilla att jag hade lite tankar kring skönlitterärt skrivande. Vi pratade fram och tillbaka, och efter ett tag insåg vi att vi i själva verket redan hade kommit ganska långt i en bok som ännu inte existerade Till slut tittade Camilla på mig och sa: Men borde vi inte skriva den där boken då? För övrigt borde vi inte göra en, utan tre!

– Man kan säga att jag kapade din idé lite grann, fyller Camilla i.

– Nåja, det hade nog inte blivit något om jag skulle fortsätta på egen hand, skrattar Henrik. Men det var absolut så att vi började innan vi riktigt hade insett att vi hade börjat.

Camilla, för dig är det lite nykommet att skriva tillsammans med någon annan?
– Absolut. Och jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna göra det. Jag är väldigt protektionistisk med mitt skrivande och släpper inte in förläggare och redaktör under manusarbetet i vanliga fall. Jag bollar aldrig idéer och upplägg med min redaktör, utan jobbar själv med mitt manus och släpper inte iväg det förrän det är klart. Då finns det naturligtvis utrymme för bedömning och så, men själva arbetsprocessen håller jag alltid för mig själv. Jag sa till och med till Henrik att det förmodligen inte skulle funka,
men att det absolut var värt ett försök.

– Jag är egentligen också van vid att jobba själv, fortsätter Henrik. Vi höll nog på i fyra månader och testade om vi överhuvudtaget
kunde jobba ihop utan att mörda varandra. Vi berättade heller inte för någon om projektet, just ifall det inte skulle bli något.
– Vi testskrev väldigt mycket i början också, för att känna efter om vi ens hade en stil som gick att förena. Hur skulle vi göra för att
hitta samma berättarröst och ton i texten när den kom från två olika håll. Men det visade sig snabbt att vi skriver oerhört likt, och det har varit svårt för redaktör och förläggare att gissa vem som har skrivit vad i boken. Så i det avseendet kan man säga att vi har lyckats över våra förväntningar.

Men hur gör ni när ni inte är överens om vad som ska hända i boken? Vem har sista ordet?
– Då försöker vi vara lite diplomatiska, skrattar Henrik. Om den ena kommer med en idé så kan den andre svara att det var nog bra, men kanske skulle man kunna vrida till det lite på det här viset? Ingen av oss har några ömma tår, och det är nog en bra utgångspunkt när man ger sig in i ett sådant här projekt. Om någon av oss hittar en bättre idé än den förra, så är vi alltid eniga
om att satsa på den bättre. Ibland har vi nästan löjligt mycket samsyn kring det här, vilket naturligtvis också gör att samarbetet flyter på väldigt bra.

– Det håller jag verkligen med om, säger Camilla. Vi satt ofta hemma hos mig och skrev, och när vi blev för högljudda om hur fantastiskt duktiga vi är och vår respektive genialitet så brukade min man skaka på huvudet och gå ut på en promenad. Han undrade säkert hur det egentligen stod till med oss.

Camilla, du har ju en stor och trogen läsekrets, vad tror du de kommer att säga om de här böckerna?
– Jag tror att de kommer att bli väldigt nyfikna, och kanske lite skeptiska – men älska det när de läst. Det är ganska olikt både det som Henrik och jag skriver i vanliga fall, och faktiskt olikt det mesta som ges ut. Eftersom vi har väldigt olik bakgrund när det gäller skrivande så har resultatet blivit något som faktiskt är nytt, trots att vi befinner oss i en överfull genre.

– Det är ju det vi går och väntar på just nu, fyller Henrik i. Hur ska mottagandet bli?

Funderade ni någonsin på att skriva under pseudonym?
– I början gjorde vi det lite grann, och bollade till och med med tanken på ett påhittat namn som till exempel Fexeus. Men sedan enades vi om att det inte skulle kännas bra. Vi har ju inarbetade namn båda två, så det fick bli Läckberg Fexeus, säger Camilla.

Vad kan ni berätta om den första boken?
– Vi har två huvudkaraktärer, berättar Henrik. Den ena är Vincent Walder, som precis som jag är mentalist. Det innebär att han har tränat upp sina förmågor att avläsa kroppsspråk, förstå subtil psykologisk manipulation och att hitta mönster i vardagen. Han blir lierad med en polis som heter Mina Dabiri, som har sina egna demoner. Utan att avslöja för mycket kan man säga att de tillsammans stöter på ett mord som har likheter med misslyckade trolleriillusioner, och där kommer Vincents kunskaper om magivärlden in i bilden.

– Ungefär som att den itusågade damen blir itusågad på riktigt, fyller Camilla i.
– Precis, säger Henrik.

Sedan försöker de tillsammans navigera sig fram genom den ganska kantiga omvärld som de båda är en del av och samtidigt komma närmare lösningen på mordet. Vi gillar verkligen våra karaktärer och hoppas att läsarna tycker att vi fått ihop en rafflande
historia.

– Vi tycker själva att det är en väldigt smart historia, säger Camilla. Det är mycket gåtor och koder och nörderi kring mysteriet. Lite smart krim för nördar, helt enkelt!

– Just det. Om man läser boken och lyckas knäcka alla koder så är man förmodligen ganska smart, för det går faktiskt. Är man riktigt smart så kanske man till och med löser mysteriet innan Vincent och Mina.

– En stor del av utmaningen har varit att lägga mysteriet på precis rätt nivå, fortsätter Camilla. Man vill ju inte att läsaren ska känna sig korkad för att det inte gick att lösa gåtan men heller inte att det ska vara för enkelt. Men det är helt säkert så att de flesta nog får fundera både en och två gånger om de tänker sig att knäcka nöten innan bokens slut.

– Det vi verkligen hoppas är att man får en spännande resa tillsammans med Vincent och Mina och blir riktigt överraskad på slutet för det är såklart superviktigt med en sådan här bok, avslutar Henrik Fexeus och Camilla Läckberg.

Omslag i Hammarby Sjöstads lokaltidning Sjöstadsbladet

CAMILLA LÄCKBERG är född och uppvuxen i Fjällbacka men bor numera i Stockholm. Hon debuterade år 2003 med kriminalromanen Isprinsessan, som lovordades i pressen och snabbt fann en stor läsekrets. Läckberg är en av Europas mest lästa författare, hennes böcker har sålt i fler än 26 miljoner exemplar i nära 60 länder. 2019 tog hon ett nytt steg i sitt författarskap och gav ut En bur av guld, den första delen i duologin om affärskvinnan Faye, som blev Sveriges mest sålda bok 2019.

HENRIK FEXEUS är en av Sveriges mest eftertraktade föreläsare och en prisbelönt mentalist. Han har utfört uppmärksammade psykologiska experiment i TV och slog igenom 2007 för den breda publiken med debutboken Konsten att läsa tankar. Sedan dess har han haft stora framgångar med böckerna När du gör som jag vill, Alla får ligga, Konsten att få mentala superkrafter och Fingertoppskänsla. Hans böcker har vunnit flera priser, sålt i över en miljon exemplar och är översatta till fler än 27 språk. 2018 blev han utnämnd till en av världens ledande experter på kroppsspråk.

Uppslag i senaste numret av Hammarby Sjöstads lokaltidning Sjöstadsbladet.